Npf
Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än att jag måste få skriva av mig lite. Är svårt att hitta ngn att prata med o som faktiskt förstår vad man gpr igenom just nu. För livet. Det är just nu den svåraste perioden jag ngn varit
i. Ett barn som är utredd o har diagnos adhd med inslag av autistiska drag och ocd.
Ett mindre barn som precis ska börja utredning. En första som görs av en psykolog här i byn. Sen om han anser det va ngt så skickar han vidare till BUP i Halmstad.
Men är en del väntetid. Är bara glad att det händer ngrm för just nu brister snart denna familjen pga allt. Alla kämpar just nu att hålla ihop.
HR så mkt jag vill skriva upp för att få ur mig det. Men man vågar ju ej heller då man ej vet vem som läser det.
Jag har mått fruktansvärt dåligt en bra tid nu. Se senaste åren har bara eskalerar i sist året har det gått mkt neråt o bara de senaste veckorna o dagarna. Förstår ej hur snabbt det kan gå. Men vad jag vet är att panikattacker är fruktansvärt
jobbigt..
Ska påbörja en utredning om mig iaf o hoppas få en del klarhet i fvarför man faktiskt är som man är o mår som man mår.
Känner att för att få folk och ens omgivning att förstå så måste man bar berätta o prata om det. Det pratas för lite. Allt ska lixom gömmas undan. Inget ska tals öppet om.
Så ett första bedömnings samtal fick jag idag o absolut en utredning ska göras. Hon misstänkte även mer än en diagnos vad jag trott. Vi får helt enkelt se med vägens gång.
Men nu är det så. Vår familj kriga varje dag med 1 barn som faktiskt har en diagnos som gör honom speciell på många vis. Innan medicinen kickar in på morgonen så är han antingen på bristningsgränsen att bråka o få utbrott eller så är han så
upprymd så att han ska reta alla i huset o verkligen gör alla förbannade. Sen på eftermiddagen när medicinen gått upp så är det samma fast tusen ggr värre vissa dagar. Så i väntan på utöka adhd medicinen. Förlänga den så dne
håller dela dygnen. Även få eventuellt medicin mot hans ångest som kommer vissa kväller. Och bättre medicin för att han ska få sov lite bättre. Men som sagt väntetid på allt.
Yngsta som fyller 5 i år. Ja där är det svårt. Han är liten o där e det tydligen svårt att få diagnos. Men först mötet nästa vecka. Då det börjar bli olidligt både här o på förskola. Vi krigar oss fram dagligen för att försöka få
alla 4 att må bra o vi vuxna med. Men just nur vi bara. Tar en dag. En vecka. En månad i taget.
Äntligen börjar vi få hjälp
